God jul!

DUNK! DUNK!

DUNK! DUNK! DUNK!

Vi firade jul hos farfar i Uppsala. Diskret har jag smugit ner några gånger i källaren under kvällen för att "kissa". Det finns ingen toalett i källaren, men det vet förstås inte Linn. Däremot står säcken med julklappar där nere, och på säcken ligger en tomteluva och ett brev från självaste jultomten. Han förklarar att han tyvärr har fullt upp, men undrar om inte vi kan dela ut klapparna själva i år?

Nu har vi fikat lite för at få energi till vad som komma skall, och det har åter blivit dags för mig att "kissa" i källaren. Jag bär upp säcken och ställer den utanför dörren med tomteluvan och brevet vackert synliga ovanpå. Så dunkar jag två gånger på ytterdörren. Nej förresten, tänker jag, tänk om hon inte hör det - jag dunkar tre gånger till och rejält hårt så det verkligen ska höras.

När jag kommer tillbaka sitter Linn skräckslagen och storgråtande under matbordet. Farfar sitter på golvet bredvid och försöker trösta och locka ut henne. Alla andra står i hallen och är imponerade över vilken stor säck tomten lämnat. Linn hade sprungit och gömt sig redan vid min första DUNK! på dörren och blev bara mer övertygad för varje DUNK! om att någonting väldigt farligt försökte ta sig in.

Sen blev hon förstås lugn, och hon älskar ju presenter. Men tänk om vi ordnat med en riktig tomte..

Staketet lagat

Sådärja, så har man gjort rätt för sig!

En god förebild

Idag var det inte lätt att ta sig från dagis. Det var full fart när jag kom för att hämta. Vad tror ni jag fick för svar när jag frågade, aldrig så vänligt, om Linn inte möjligen kunde tänka sig att följa med mig och lillasyster hem?

-Nej!

Just det. Jag har ju dessutom läst att det inte heter Vill du ...? Det heter tydligen inte ens Nu ska vi ...! Det heter Var är skorna? (om det nu är ut man ska). I vart fall enligt nån bok jag läste, kanske var det Anna Wahlgren. Men idag hade nog inga pedagogiska knep hjälpt.

Dessutom tjatade hon och en annan treårig tjej om att de ville leka ute och äta bullar och dricka saft och så skulle vi gunga dem och.. full fart var det ja. Men allright bestämde vi snabbt, låt barnen gunga om de vill det. Vi föräldrar hade ju tid, 15-timmarsbarn som de är båda två.

Vi gungade två treåringar som skrek av förtjusning. Jag berättade om alla pensionärerna som bor i vårt hus och jag fick berättat för mig hur många barn som bor på gården där vi var. Sen tröttnade barnen på gungan och gick med min uppmuntran över till balansgång på det låga staketet runt gungorna.

Jag har en, om jag får säga det själv, ganska god balans. Så god faktiskt, att jag livligt deltog i grenen balansgång på lågt staket. Lågt staket med ganska smala plankor.

Jag kände mig inte som en god förebild när jag låg i det blöta gruset bredvid plankan till det numera trasiga låga staketet runt lekplatsens gungor. Men det omoraliska i att förstöra lekplatser kanske inte går hem hos treåringar, de bara skrattade åt mig och gick över till att åka rutschkana.

Jag ska försöka leta upp lite lämpliga såna plåtbitar med hål i som man kan skruva ihop trasiga plankor med. Så får vi se om jag inte känner mig som en bättre förebild imorrn.