Lilla Broloppet slog alla tidigare rekord. Uppvärmar-tjejen från friskvården, som tidigare år hoppat sina indianhopp framför två hundra personer, stod nu framför en fotbollsplan full av nästan tusen förväntansfulla Saabare. De flesta hoppade med henne i indianhoppen, och strax därefter smällde startpistolen.
Men låt mig gå tillbaka några dagar i handlingen..
I måndags sprang jag vanliga löprundan. Det är en trevlig runda på dryga 5 km, från lägenheten, till dammarna i eklandskapet, en bit på grusväg där, sen tillbaka och sista biten utmed tinnerbäcken.
Jag tittade på klockan när jag sprang ut i måndags: strax före sju. Det är ganska jobbigt att springa, man blir ju andfådd svettig och trött! När jag kom tillbaka tittade jag på klockan igen, ungefär tjugo minuter hade jag sprungit. Jag berättade på jobbet för att höra hur snabbt de springer.
-Va! Tjugo minuter! Det är jättefort, jag har sprungit halvmilen på 23 som snabbast. Sa Johan, som tränar spinning fem dagar i veckan och springer eller cyklar flera mil de andra dagarna.
Idag på lilla broloppet kunde man välja att springa 6 km eller 10 km. Jag valde 6 km och undrade om jag mätt tiden rätt i måndags. Oj vad det tog emot i kroppen! Trögt i motvinden.
30 minuter 28:04 (ha! uppdaterat med data från marathon.se 080523: klicka på länken, de filmade alla målgångar!) tog det.
Nisse (som förresten sprang 6 km på 32 minuter) berättade att det är ganska vanligt att man är optimistisk när man klockar sig själv. Jag var nog lite snäll mot mig själv när jag läste av klockan i måndags.