Nalle-fika

I torsdags var jag med Sofie på jobbet. De har en tradition på Saab att man ska bjuda på fika när man får barn. De sa att man kunde ta med sig barnet också, så det gjorde jag. Jag fick en röd lapp där det stod Eskort att fästa på vagnen. På Saab kommer inte ens en bebis in utan besöksbricka men cyklar stjäls minsann ändå därinne, tänkte jag.

Det var riktigt kul att visa upp Sofie på jobbet. Hon skrek bara lite, och jag lyckades lugna henne. Jag kände mig rätt stolt när jag höll henne och alla tittade på henne och sa så sööt hon är! och så mycket hår hon har!



Det heter inte nalle-fika för inte. Jobbarkompisarna gav Sofie en nalle med en fin haklapp med namnen på alla som ville vara med och gratulera. Eftersom alla på listan skänkt lite pengar och listan var rätt lång räckte pengarna tydligen till mer än bara nalle. Det var två paket med kläder och dessutom ett presentkort. Tack, tack! sa jag, och Ki tyckte också kläderna var fina när jag visade de för henne. Men vi funderade på om det var min chef, sekreteraren, eller kanske chefens fru som köpt kläderna?

Övertid

Ett år har jag jobbat på Saab nu. Det var faktiskt snart tre veckor sen det var ett år, den 2 februari. Jag hade tänkt att blogga om det men det kom annat emellan, som skidresor och småbarn.

Systemingenjör heter min tjänst. I dagligt tal skulle man nog säga programmerare, jag är anställd för att skriva kod framför en dator. Det är också det jag gjort mest under året som gått: suttit framför en dator, och skrivit kod.

Låter det trisst, kanske nästan lite bittert? Det är det inte. Jag trivs utmärkt med det jag gör. Att programmera är väldigt kreativt. Kanske för att det finns så hårda och orubbliga begränsningar. Jag lyssnade på en konstnär som pratade om kreativitet för några år sen, när jag jobbade på ABB. Han hade specialiserat sig på att bygga röda stugor med vita knutar, fast på konstiga ställen. En stuga fanns högt upp i ett träd i en park i västerås. En annan på en flotte ute i vattnet. Bägge kunde man hyra som hotell och bo i, för att ta sig upp i trädet var man tvungen att låna bergsklättrarutrustning.

När han berättade om det här var han mitt uppe i att försöka placera en liten röd stuga på månen. Jag vet inte om han lyckades, det känns som man borde hört talas om en sån sak om det verkligen blev av. Men han sa att det var begränsningarna som var tjusningen med hans röda stugor. Begränsningarna satte igång hjärnan — för många möjligheter stryper kreativiteten. Lite så är det kanske med att programmera. När man skrivit sin kod kompilerar man den, och kompilatorn kommer blixtsnabbt och obarmhärtigt informera en om alla fel man gjort. Dessutom är datorer korkade, när man vill göra något måste man tänka ut exakt hur man vill göra det för att det ska hända. Det kan bli riktigt meditativt att sitta och knappa på tangentbordet, försjunken i alla små steg som krävs för att ett meddelande ska processas och förflyttas för att finnas tillgängligt vid precis rätt tid någon annan stans i systemt.

Men de senaste veckorna har jag inte programmerat så mycket. I stället har jag ägnat mig åt att hålla koll på allt som händer i projektet jag arbetar i. För några månader sen berättade projektledningen att de skulle starta upp ett nytt arbete: några av systemingenjörerna skulle hjälpa till med att organisera arbetet i projektet. 20% av arbetstiden skulle det ta. Jag och Jens som jag delar rum med anmälde oss som frivilliga och fick jobbet.

20% sa de. Jag skulle gissa att jag lägger närmare 80% av min arbetstid på att hålla koll på vad som händer i projektet. Det tar tid att prata med människor.

Sen hade jag ju 100% arbete innan jag började lägga 80% på det här. Det blir många % när man summerar det. Visst skulle jag kunna säga till att jag inte har tid, att någon annan får ta över det jag arbetat med. Men jag har ju arbetat med min kod i ett år, och jag har kommit att bli lite fäst vid den. Och om någon annan tar över kommer det inte att bli som jag tänkt mig, och inte kommer det gå lika snabbt heller. Och den behövs ju faktiskt..

Övertid heter lösningen. Det har blivit en del de senaste veckorna.

Idre

-Nej, jag kan väl egentligen inte åka skidor. Jag har bara åkt några gånger och jag minns nästan ingenting, det var länge sen sist.

Sektionen på jobbet åkte skidor i Idre i helgen. Vi körde upp i tre bilar i torsdags, åkte skidor i fredags och lördags och idag körde vi hem till Linköping igen. Kanon var det! Fint väder, bra med snö, kul på kvällarna.



-Jaha, men vilken tur — det är en till som aldrig åkt förut. Då kan ju ni åka lite i barnbacken i början och lära er!

Att åka skidor är lite som att cykla, efter några åk i röda backar provade jag en svart backe. Det gick hur bra som helst. Men det var faktiskt inte meningen att kokettera och låtsas vara dålig när jag egentligen var rätt bra. Erik, Johan och Jens i mitt projekt tillbringar vintrarna i Åre, Trysil och obskyra skidanläggningar i Österrike och Frankrike (Valldisär?). Så när de i sektionen frågade om jag kunde åka skidor tänkte jag på dem och svarade lite defensivt för att inte behöva skämmas om alla andra är jätteduktiga.

Just nu mår jag lite illa. Sju timmar i en bil är inte så kul, och det vill inte släppa även fast jag varit hemma ett tag. Att åka skidor däremot, det är kul. Det är så roligt att jag redan börjat prata med Ki om att åka en vecka till fjällen nästa år. Det var småbarn överallt i Idre och några mammor och pappor i sektionen med äldre barn berättade att tre-och-ett-halvt (som Linn är om ett år) är en utmärkt ålder att lära sig åka skidor.

Barn växer

Nu är Sofie så här stor:



Tre månader om några dagar är hon. När jag tittar på henne och skrattar så skrattar hon tillbaka. Vi tittade på filmer från när Linn var liten, och hon kröp när hon var fem månader. Det kommer bli kul i sommar!