Åtta veckor kvar

I fredags var vi på ultraljud. Jag och Ki hade bestämt att vi ville veta om det är en pojke eller flicka som ligger där inne och sparkar, om det gick att se. Men det gick inte att se — och det var faktiskt helt ok. Det kändes inte fint där på sjukhuset. Inte så fint som det borde kännas när man får reda på om man ska bli pappa till en pojke eller flicka. Barnmorskan som undersökte magen hade vi träffat förut och vi tycker inte så bra om henne (hon är lite otålig). Jag tyckte inte riktigt om känslan att hon grävde i magen med ultraljudsapparaten bara för att titta efter om barnet därinne har snopp eller snippa. När hon sa att det inte gick att se kändes det skönt. Lika bra att det får vänta, det är bara åtta veckor kvar nu ändå, och det viktigaste såg hon ju: barnet mår bra.
Åtta veckor! Wow — det är ju snart! Och vi ska ha ett till ultraljud innan dess också och med en annan barnmorska så vi kanske vet vad som ligger där innen innan den tittar ut ändå tillslut.