När människan skapade världen
Wow! Jag har bara läst 144 sidor men jag är frälst!
För några veckor sedan pratade Jens (som jag delar rum med på jobbet) om en bra bok han läst. Intressant, tyckte jag, och så lånade han den till mig. Så nu sitter jag och läser:
När människan skapade världen
av Johan Norberg
Att läsa den här boken, det är som att gå en promenad runt fästningen i Varberg i stiltje och med lätt duggregn mot ansiktet. Jag gjorde det i somras, och jag minns hur lugnet rann över mig i vågor. Det är så jag önskade att massage skulle vara, men när jag provade fotmassage i Kina tyckte jag att det gjorde ganska ont.
När människan skapade världen berättar om hur det gick till när det enorma välstånd vi upplever idag skapades och varför inte den utvecklingen startade tidigare. Boken flödar av optimism och framtidstro. I exempel på exempel berättar Johan Norberg om hur negativa, trångsynta och inkompetenta människor gång på gång har haft fel om i stort sätt allting. Med fotnoter och noggranna referenser på alla påståenden. Detta är vad Noam Chomsky borde ha varit.
Det som gör att lugnet rinner över mig i vågor när jag läser detta är att det är så mycket jag har hört som låtit farligt, oroande, skrämmande och ödesmättat, och som jag trott på. (Ofta omedvetet, som att jag trott mig veta att många amerikaner behöver dubbla arbeten för att försörja sig) Nu tar han upp ämne efter ämne som jag oroat mig för och berättar hur det egentligen ser ut i världen, och att utvecklingen går åt helt rätt håll. Påståenden och åsikter jag antagit stämde rinner bort som de osanningar de var. (De 5,1% av amerikanerna som har mer än ett arbete tillhör med få undantag den välmående medel och överklassen - dubbelarbete innebär alltså läkare som föreläser eller specialister med fler än en uppdragsgivare)
Det bästa exemplet är nog u-länderna, där han i land efter land visar hur det är fritt företagande som skapar välstånd. Och miljöförbättringar. För det är när han talar om miljön som det största lugnet infinner sig: Det finns en mängd dystra och pessimistiska miljödebattörer som med olycksbådande uttalanden skapar en stark känsla av skuld och annalkande domedag på grund av vårt slösaktiga leverne. Norberg visar att det finns en utvecklingsnivå efter vilken fortsatt utveckling leder till förbättrad miljö, inte försämrad. Jag är som sagt frälst, och jag har inte ens läst klart boken.
För några veckor sedan pratade Jens (som jag delar rum med på jobbet) om en bra bok han läst. Intressant, tyckte jag, och så lånade han den till mig. Så nu sitter jag och läser:
av Johan Norberg
Att läsa den här boken, det är som att gå en promenad runt fästningen i Varberg i stiltje och med lätt duggregn mot ansiktet. Jag gjorde det i somras, och jag minns hur lugnet rann över mig i vågor. Det är så jag önskade att massage skulle vara, men när jag provade fotmassage i Kina tyckte jag att det gjorde ganska ont.
När människan skapade världen berättar om hur det gick till när det enorma välstånd vi upplever idag skapades och varför inte den utvecklingen startade tidigare. Boken flödar av optimism och framtidstro. I exempel på exempel berättar Johan Norberg om hur negativa, trångsynta och inkompetenta människor gång på gång har haft fel om i stort sätt allting. Med fotnoter och noggranna referenser på alla påståenden. Detta är vad Noam Chomsky borde ha varit.
Det som gör att lugnet rinner över mig i vågor när jag läser detta är att det är så mycket jag har hört som låtit farligt, oroande, skrämmande och ödesmättat, och som jag trott på. (Ofta omedvetet, som att jag trott mig veta att många amerikaner behöver dubbla arbeten för att försörja sig) Nu tar han upp ämne efter ämne som jag oroat mig för och berättar hur det egentligen ser ut i världen, och att utvecklingen går åt helt rätt håll. Påståenden och åsikter jag antagit stämde rinner bort som de osanningar de var. (De 5,1% av amerikanerna som har mer än ett arbete tillhör med få undantag den välmående medel och överklassen - dubbelarbete innebär alltså läkare som föreläser eller specialister med fler än en uppdragsgivare)
Det bästa exemplet är nog u-länderna, där han i land efter land visar hur det är fritt företagande som skapar välstånd. Och miljöförbättringar. För det är när han talar om miljön som det största lugnet infinner sig: Det finns en mängd dystra och pessimistiska miljödebattörer som med olycksbådande uttalanden skapar en stark känsla av skuld och annalkande domedag på grund av vårt slösaktiga leverne. Norberg visar att det finns en utvecklingsnivå efter vilken fortsatt utveckling leder till förbättrad miljö, inte försämrad. Jag är som sagt frälst, och jag har inte ens läst klart boken.
posted by Torkel at
fredag, augusti 31, 2007
3 Comments:
"Wow, din bok ar som jag onskar att massage vore" ar en ganska bra recension.
Men de marks att du ar fralst, ditt forhallningsatt till boken ar lika kritiskt som en religios till sin bibel.
"Det finns en valstandsniva efter vilken miljon forbattras."
Vilken da? Den amerikanska?
Titta pa topplistan over hur mycket den genomsnittliga invanaren i olika lander forstor vart klimat:
http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_carbon_dioxide_emissions_per_capita
Speciellt kartan visar ett tydligt monster. Du kan jamfora med GDP(PPP) per capita:
https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/rankorder/2004rank.html
Nu orkar ingen av oss mata in listorna i ett excelark och gora en regression, men jag hoppas att du inte ar for fralst for att se att sambandet mellan valstand och utslapp ar ganska linjart. GDP => CO2
Sen finns det forstas avvikelser fran den rata linjen. USA ar ett extremfall, liksom Sverige. Varfor det? Jo, for att i USA finns det fler manniskor med Johan Norbergs asikter an i Sverige.
Men nu ar inte losningen pa vaxthuseffekten att vi ska ha lagre tillvaxt. Johan Norberg har ratt nar han sager att ett hogt valstand gor det lattare att ta itu med miljoproblemen. Det ar lattare att prata miljo med en matt manniska an med en hungrig manniska.
Norberg skriver det han skriver for att argumentera emot alla mosstomtar som tror att det finns ett odesbestamt positivt samband mellan vardet pa var produktion och dess miljopaverkan, och att losningen pa varldens problem darfor ar att flytta ut i skogen och ata granbarr.
Norberg skriver inte det han skriver for att gora redan egoistiska och varldsfranda manniskor annu mer egoistiska och varldsfranvanda.
Tyvarr ar det bara de senare som laser hans bocker. Varfor da? Jo, for att det ar sa skont. Battre an massage.
Norberg menar att vi ar sa pass matta att vi kan borja prata miljo. Sa lat oss da gora det. Fa tillbaks din angest.
By
bh, at måndag 3 september 2007 kl. 06:25:00 CEST
Nej, inte den amerikanska.
Den Kinesiska.
Luften i Peking blir bättre och bättre, fabrikerna får krav på sig att reducera utsläppen, privatbilismen börjar ses som ett problem. Kineserna börjar mer och mer uppmärksamma problemen med miljön och åtgärda dem.
Vi i väst har ökat vår industriproduktion med närmare 200% sedan 1970. År då många debattörer pratat om industridöd. Och den produktion vi har idag är renare än någonsin tidigare.
Problemet är koldioxiden, vilket är hela din poäng. Och eftersom sinande oljekällor lätt går att ersätta med jämförelsevis oändliga lager kol, oljesand eller skiffer är det ett brännande problem. Som bör lösas med den metod människan historiskt sett varit bäst på: fritt företagande.
Norberg argumenterar för höjd energiskatt. För att stimulera uppkomsten av alternativa energikällor. Han citerar Amory Lovins, och säger att:
"The stone age did not end because the world ran out of stones"
By
Torkel, at måndag 3 september 2007 kl. 20:53:00 CEST
koldioxidskatt antar jag att du menar
men dasa, jag tolkade andemeningen i din bloggpost som att "vi behover inte oroa oss for det kommer ga av sig sjalvt pga ett mystiskt samband mellan tillvaxt och miljo sa jag kan fortsatta brumma i bilen utan att det spelar nan roll, skonare an massage att fa veta det"
Men i vantan pa att dom politiska styrmedlen infunnit sig - i form av tillrackligt effektiv koldioxidskatt eller liknande - sa vilar allt pa vart eget personliga ansvar.
Och darmed bor vi kanna skuld, om vi inte tar det ansvaret.
Likasa bor vi kanna skuld om vi rostar pa partier som inte vill infora dom politiska styrmedel som kravs. Vilket t ex Norberg gor.
By
bh, at måndag 3 september 2007 kl. 23:00:00 CEST
Skicka en kommentar
<< Home