Efter ett dygn i Uppsala, med middag hos farmor och påsklunch i förtid hos farfar, var det dags för oss att åka hem till Linköping. Jag hade läst nånstans att skärtorsdagen är årets värsta dag att köra bil. Men vi resonerade som så, att om vi bara kom iväg innan efterjobbet-ruschen, och vi hade gott om tid på oss, så skulle allt gå bra.
Och fram till Stockholm gick allt fint. Trafiken flöt på i lagom tempo, ganska lite bilar. Ki sov, och det gjorde Ki också.
Men vid en av påfarterna för trafik på E4:an söderut från Stockholm saktade trafiken in till en lång, tidvis stillastående bilkö.
Koppling, ettan, bromsa, stå still, koppling, ettan, bromsa, lite snabbare i med tvåan, bromsa och så lite gas igen. Efter en halvtimma tyckte jag att termometern till motorn började krypa lite väl långt uppåt. Nästan på det röda.
Strax efter sista avfarten mot Kungenskurva-butikerna strömmade det upp vit rök från motorn.
Ki, det ryker om bilen! sa jag, med skräck i rösten.
Jaha, svarade hon, för vad skulle hon göra åt det hade jag tänkt?
Spänn loss Linn! vrålade jag och satte på varningsblinkersen medan jag kryssade ut mot refugen.
Vi hade tur och kunde parkera där en påfart tog slut och det fanns lite mer utrymme i marginalen. Det kom rök från motorn trots att jag stängt av den. Vi slet ut stackars Linn ur bilen och ställde oss i diket för att se om bilen skulle börja brinna. Linn skrek för full hals, att bli utsliten ur bilen av två skräckslagna föräldrar kan inte vara så roligt.
Bilen började inte brinna. Jag kröp in i den igen och öppnade motorhuven. Den vita röken kom från kylaren. Konstigt nog gick inte fläkten som ska kyla ner vattnet, och det var väl därför det blivit för varmt. Bilen ska in på besiktning nu i slutet av april och innan dess tänkter vi varken lita på den eller reparera den.
Vi letade igenom bilen efter vatten att hälla i kylaren och hittade en liter i två petflaskor och lite kylarvätska från i vintras i en tredje flaska. Det hade slutat ryka från kylaren.
Caution, never open when hot! stod det tydligt skrivet på kylarlocket.
Det har ju slutat ryka från den nu så det är säkert ingen fara om jag öppnar lite försiktigt, tänkte jag.
Jag hade fel. Det sprutade ånga och kokhett kylarvatten från locket när jag bara ruckat lite på det. Som tur var sprutade det inte på mig och jag lyckades stänga det igen. Nu räckte det inte längre med lite mineralvatten för att ersätta det som kokat bort. Jag ringde pappa och konfererade. Låt motorn svalna och se till att hitta vatten, blev slutsatsen. Det blåste kallt vid motorvägskanten. Trafiken var fortfarande en enda lång bilkö. De tittade på oss från bilarna och såg ut att tycka synd om oss.
Ki och Linn gick in i bilen igen för att bli lite varma, Linn hade lugnat sig lite. Jag sprang iväg för att leta efter vatten. Efter att ha hoppat upp och kravlat mig över bullerplanket till motorvägen (det var svårt, de där planken är höga), hamnade jag mitt i ett bostadsområde med stora tysta hyreshus. Inget vatten och ingen butik i sikte. Jag frågade två jag stötte på om de hade vatten, om de bodde här så jag kunde hämta vatten, eller om de visste någon butik så jag kunde köpa vatten. Men det blev nej på allt. Jag frågade två andra, men nej igen. Jag sprang vidare och funderade på om jag skulle gå in i nåt av husen och ringa på dörrar för att få hjälp.
Men så började jag tänka på Ki och Linn i bilen vid motorvägskanten. Och det kändes så hemskt, att jag lämnat dem där när jag borde vara med dem. Så jag sprang tillbaka (runt staketet den här gången, det fanns en öppning).
Motorn måste ha svalnat nu, vi får köra tills vi kommer till en bättre parkering. Om bilen vill gå sönder så får den göra det, vi tycker inte om den ändå.Motorn hade svalnat så mycket att vi kunde skruva av locket till kylaren och hälla i det vatten vi hade. Vattennivån syntes inte och var alltså långt under "min" på kylartanken. Vi satte oss och körde iväg. Varje gång trafiken stannade in stängde jag av motorn. Det är fantastiskt vad trögt det är att bromsa utan servo. Och vad läskigt det är med rattlås i en rullande bil. Rattlåset låste aldrig - men vetskapen om att det kunde gjort det räckte för att hålla puslen uppe. Vi klarade motorn och kunde svänga av vid nästa avtag en bit bort. En bra parkering hittade vi också, precis vid en liten fontän.
Med fontänvatten i kylaren styrde vi försiktigt ut på motorvägen igen. Trafiken rullade bättre, kanske hade vi passerat trafikkulmen. Bilen gick bra och tempraturen höll sig på det vita resten av resan.
Vi åkte från Uppsala trax efter tre på eftermiddan och kom fram till Linköping strax efter nio. Det brukar ta tre-fyra timmar att köra.
Nästa gång vi ska resa mellan Uppsala och Linköping på en skärtorsdag kör vi över Strängnäs.
Ett svenskt företag som heter Ageratec säljer biodiesel-processorer som sköter omvandlingen från läskig frityrolja till härlig biodiesel. Bara att köpa en biodiesel-processor, hämta frityrolja och sätta igång!
