IKEA-mat

Vi gjorde en matplanering igår, för första gången på nåt år. När Linn Li var nyfödd brukade vi göra veckoplaneringar för maten. Varje måltid var planerad så allt man behöver, inklusive vitaminer, mineraler och fibrer, fanns med på tallriken. Linn Li fick förstås sin egen planering när hon blev så stor att hon kunde äta barnmat.

Men så rann det ut i sanden.

Ki säger att jag är som en stekpanna. Jag blir snabbt varm och brinner för någonting. Balkongodling. Digitalbilder. Matplanering. Och sen tröttnar jag. Stekpannan svalnar snabbt. Efter att Ki sagt att jag är som en stekpanna brukar hon lägga huvudet på sned och fråga -Jag undrar om du kommer tröttna på mig också?

Jag försäkrar naturligtvis att jag kommer tröttna på henne lika lite som jag kommer tröttna på Linn Li eller på att sova om natten. -Det är inte så att jag tröttnar, utan att det kommer nya saker som är ännu roligare. Förr eller senare kommer jag tillbaka till matplanerandet. Och det kommer inte komma något som är viktigare än du och Linn Li. Men jag vet inte om jag riktigt lyckas övertyga henne, hon brukar se lite skeptisk ut.

Idag var det dags att köpa all mat vi planerat på COOP på andra sidan stan. Jag bojkottar ICA Maxi ända sen jag insåg att de är nästan lika dyra som ICA Väst. Dessutom hade de inte den sorts diskborste jag åkt dit för att köpa. ICA Maxi har som långsiktigt mål att 50% av deras omsättning ska vara deras egna märken. Alltså har ICA Maxi bara ICA-diskborstar. ICA-diskborstar tycker jag är skräp.

Att flytta en barnfamilj till COOP på andra sidan stan tar lite tid. Så vår stolta matplanerade vecka inleddes med middag på IKEA.

Jag tror alltid att det ska bli så gott att äta på IKEA. De har riktig, nyttig, svensk mat. Och billigt är det också, tänker jag. Så kommer vi till IKEA, går igenom varuhuset, och kommer fram till restaurangen. Redan då har känslan börjat vända, eftersom det är en upplevelse rätt lik radiobilarna på Liseberg att ta sig fram till restaurangen på IKEA. Fast idag var det måndag, så det gick rätt bra.

Menyn är förtroendeingivande; det ser gott ut på bilderna, maträtterna låter som de är goda och nyttiga, och det är billigt. Ki och Linn går och sätter sig, jag beställer. Kassörskorna tittar lite tveksamt på mig när jag kommer med två huvudrätter, två sallader, en barnportion, två dryck, bröd smör och bestick, och en kaffe-på-maten. På en bricka. Hittills har det gått bra. Men när jag tittar ner på maten, som guppar betänkligt nära kanten på brickan, börjar jag fundera på om det verkligen brukar vara så gott som jag tror på IKEA:

Ser inte den där lime-marinerade laxen lite torr ut? Ser inte såsen lite simmig och trisst ut? Är det där de där goda selleri-sticksen Ki beställde från menyn?

Vi äter och kommer ihåg att; visst ja, IKEA-mat är inte så gott ändå. Laxen är torr, såsen är trisst. Selleristicksen smakar som chickybits utan kyckling. Men det går ju ner. Vi blir mätta. Nästa gång vi åker dit har jag hunnit glömma bort att jag inte tyckte om det förra gången.

Vilka människor som sitter i IKEA-restaurangen! Visst, inte alla. Vi var ju faktiskt där. Men det finns en hel del människor där som jag undrar var de håller hus om dagarna. Det känns lite som det är sveriges underklass man möter i IKEAs restaurang. De är tjocka. De är otrevliga mot varandra. Deras barn är smutsiga och skriker och vill ha godis och glass.

Var finns alla de här människorna när de inte sitter i restaurangen på IKEA?