Men, herregud, vad gör du?!

Det är natt. Natten mellan måndag och tisdag, närmare bestämt, och klockan närmar sig två. Jag vaknar efter en bisarr dröm som går ut på att kvadrater ska kriga mot cirklar. Cirklarna vann, jag vaknar och inser att jag måste kräkas. Efter en stunds terapisamtal med wc-ankan hör jag att Ki är på väg upp. Skönt, lite tröst och medömkan skulle sitta perfekt nu, hinner jag tänka innan hon stiger in i badrummet och med en röst som berättar ett det inte är ett dugg synd om mig utbrister:

”Men, herregud, vad gör du?!”

Jag har aldrig haft problem med mitt sätt att kräkas, och jag har aldrig tidigare hört från andra att mitt sätt att kräkas skulle vara udda eller avvikande på något sätt. Rimligtvis måste jag ju under både barnaåren och ungdomsåren ha kräks inför publik ett antal gånger, av varierande anledningar. Men Ki hade alltså en hel del att anmärka på: ”Det låter jättemycket, kan du inte spy normalt?” ”Du väcker ju hela huset!” ”Men, det kommer ju ur näsan på dig också!”, och annat med innebörden att min inkompetens inom spyendets konst är i det närmaste total. Ett glas vatten och lite hushållspapper fick jag i alla fall tillslut. Och lite medömkan också, eftersom jag ju faktiskt i och med detta hade bevisat mig själv vara magsjuk.

Ja, det hände alltså tillslut. Linns monstermagsjuka från dagis vann över mitt immunförsvar. Precis som den besegrat Kis immunförsvar några dagar tidigare. I kategorin magsjuka är den här inte helt osympatisk; det är inte så mycket ligga dubbelvikt över toaletten, mer ligga i sängen och sova.

Den här bloggen börjar urarta. Det är sjukdom och vabbande och elände i snart varje post. Snabbt, måste avsluta med nåt skoj för att inte skrämma bort läsarna! Här är en japansk salarymans liv sammanfattat på 30 sekunder på youtube: